Nytt år, ny båt

Våren knackar på dörren tidigt i år. Underställ och termokläder åker på och skrapan plockas fram.

I år är det en ny båt som ska fixas i ordning. Först. En nyinförskaffad motorbåt ska skrapas och bottenmålas innan sjösättningen.

Minsta besättningsmannen åker på skraparbetet. Det är betydligt mindre plats här under än på segelbåten. Dessutom är det kallare. Man måste ju ligga på marken för att överhuvdtaget komma åt. Och inte blir det bättre av trimplanen.

Ja ja, två tredjedelar är gjorda och till helgen väntar den sista tredjedelen - akterpartiet och propellern. Kapten har i alla fall varit snäll och krälat runt och skruvat bort (skurit bort) zinkanoderna som ska ersättas med nya.

Snart vill vi ha lite värme igen och inte ett vintrigt bakslag. Det är strax dags för pensel och roller. Botten ska bli vackert röd istället för att se ut som om den drabbats av fläcktyfus.

Tungt och svettigt skrapande

 Förra året åkte den bruna heltäckningsmattan ner från väggarna i förpiken. I år är det dags att skrapa skrapa skrapa för att få bort gamla lim- och gelcoatrester. Ett tungt och svettigt jobb.

Tanken är att skapa en så slät yta som möjligt för att kunna sätta en annan ytbeklädnad på. Själv lutar jag lite åt kork. Det vore fint mot den mörka teaken. Vi får väl se. Steg ett är som sagt ett bra underarbete och en slät yta.

Styrman fick skrapor, slipmaskiner, overall, skyddsglasögon och andningsmask. Oh ja, en flaska vatten också. Sex timmar tog det. Han höll fortfarande på när jag gick hem. Ska bli spännande att se resultatet.

Första dagen på båten

Jag skulle vilja skriva ombord, men det känns fel när hon står på land, så "på båten" får det bli.

Härom dagen satte vårjobbet med båten igång. Som vanligt en hel del att fixa innan det är dags för sjösättning. I år lite extra mycket. Kapten har bestämt att teaklisten/ relingen ska slipas, alltså måste mantåg och stöttor bort. Vem skickar man upp att göra det? Jo den minsta besättning man har, dvs mig.

I sig är det inget svårt jobb. Lite pilligt att skriva loss mantågen men sedan går det som en dans. Skruva skruva skruva är det som gäller för bulten är långa och stöttorna många. Men det är högt. Fyra fem meter över marken står hon och utan mantåg är det lite småläskigt. Särskilt när styrman började skrapa väggen i förpiken. Då gungade det bra uppe på däck ska jag säga.

Delikata urtidsdjur

I drygt 300 miljoner år har de "befolkat" havsbotten. Med sin svarta rustning och sina stora klor är de trygga för de allra flesta rovdjur där de ligger och trycker i sina hålor. Men vi människor har kommit på ett knep för att fånga dem. Med läckert stinkande fiskkadaver lockar vi in dem i till synes trygga hålor av stål och nät. För att sedan hala upp dem över vatten ytan och över relingen på båten.

Om en vecka är den lovlig, hummern (Homarus gammarus), havets svarta guld. Klockan 07.00 måndag den 23 september är det hummerpremiär och tinorna får släppas ner i vattnet. Men det är inte vilka humrar som helst som får tas upp. Reglerna är hårda. Inga rombärande honom och ryggskölden måste vara minst åtta centimeter lång och inte en millimeter kortare. Det är det dryga böter på.

Man får heller inte fiska med vilka tinor som helst. Reglerna för storlek och antal på utgångshålen för småhumrarna är strikta. Även här är straffet böter. Och kontrollanterna är tuffa. Som fritidsfiskare får du ha max 14 tinor i vattnet och de måste vara noga märkta med namn och telefonnummer.

Verkar det krångligt? Följer man reglerna så är det faktiskt inte så jobbigt. Ett kärt besvär helt enkelt, med ett väldigt gott resultat. Däremot kan väder och vind ställa till det. Särskilt för en sjösjuk matros som mig. Men jag håller tummarna för fint väder. Just nu ser det inte så lovande ut. Prognosen säger vindar på 11 - 12 m/s och då går vi inte ut.

Belöningen är när den fortfarande ljumma hummern serveras. Kokt i saltat vatten med en hint av malt i smaken. Ljuvligt! Men det återkommer vi till. 

God fiskelycka allesammans!

Och så klär vi av henne

Så har man analyserat väderleksrapporten och konstaterat att i eftermiddag ska det vara vindstilla, nu är det dags att ta ner genuan. Jag vet att genuan inte är ett särskilt stort försegel, men när allt samlas i en hög på fördäcket innan man fått iland det på bryggan och kan börja vika ihop det så känns det enormt.

Det känns lika konstigt varje år. När man successivt klär av henne. Lämnar henne bar, guppande ensam i vattnet. Men i år riggar vi i alla fall inte av. Masten med storseglet inrullat i en kassett får sitta kvar, precis som för ett par år sedan. Det gör det hela lite bättre i alla fall. Det är på något sätt den ultimata förödmjukelsen för en vacker segelbåt, att bli av med masten. Det blir så stympat och fel.

Nu klär vi sakta och bit för bit av henne. Genuan var först, nästa gång är det dags för dynorna.  De ska upp och vinterförvaras på en varm, torr plats. Antagligen dags att tvätta överdragen också. Kapten tycker vi kan ta dem när båten lyfts upp på land. Själv tycker jag det är lättare när hon ligger i vattnet. Man slipper ränna upp och ner på stegar. Men som alla seglare vet;

Captains word is law!

Hummerfiske 2013

Snart så. Bara 12 dagar och några timmar kvar så får vi äntligen sätta första hummertinan i vattnet och

höstens fiske kan börja.

Nu gäller det bara att vi får ett bättre fiske än förra årets katastrofala. Enda trösten är att det var lika illa för alla längs hela bohuskusten. Vi halverade antalet humrar men det var många som fick sämre än så. Och många många romhonor som fick släppas tillbaka ner i havet. 

Nu går fiskargubbarna runt nere bland sjöbodarna och hoppas på att de äntligen släppt romen. En hummerhona bär nämligen runt på romen i 12 månader och är under den tiden förbjuden frukt. 

Betespåsar på gång

1 klar, 55 kvar att göra. Totalt ska 56 betespåsar sys på 20 dagar. Vardagsrumsgolvet täcks av en rejäl hög gammalt garn. "Inte för stora maskor", var ordern jag gav kapten. "Det försvårar bara tömningen av påsarna när gamla fiskben fastnar överallt. Ju mindre maskor desto bättre." Så nu sitter jag här med ett småmaskigt grönt garn bredvid mig och klipper till lagom stora bitar för att sy betespåsar.

Efter två års tjat har kapten och styrman äntligen köpt min idé med lösa betespåsar som vi fyller med stinkande fisk iland, innan vi ger oss ut på sjön. Förhoppningsvis underlättar det arbetet där ute. Särskilt när det går sjö och den här matrosens mage börjar protestera. Mycket snabbare att bara haka av den gamla påsen och haka på en ny välfylld. Bör i alla fall halvera tiden man står böjd över hummertinan och andas in doften av hummerbetet.

Åh vad jag längtar. Äntligen har nedräkningen till årets hummerpremiär har börjat.